Mitt första blogginlägg...

Jahapp så sitter man här som så många andra och bloggar! Så vad har jag att säga om omvärlden då? Ja det kan man ju fråga sig...just för tillfället så känner jag bara att livet är fruktansvärt otroligt orättvist och vill inte alls stå på min sida! Just för tillfället så skriver jag med sorg eftersom min sambo och jag förlorade ett litet liv....som fanns i min mage i 18 veckor....Hur bearbetar man något sådant? Tja genom att skriva kanske...eller måla, eller skriva dikter. Jag föredrar ju helt klart att skriva. Är inte tillräckligt bra på att skriva dikter eller måla så då är det skrivandet som gäller. 

Så här gick det till: För snart 20 veckor sen nu så testade jag positivt och allt var frid och fröjd (utom att jag spydde något otroligt) magen växte och vi gick och väntade på att bli föräldrar! Efter 12 v så började vi så smått slappna av för det är ju då det är störst risk för missfall. Allt såg bra ut och ultraljudet visade att h*n hade ett litet hjärta som slog och att h*n rörde på sig....sen kom rutinultraljudet i v 18..........barnmorskan som gjorde det verkade lite fundersam och sa att hon såg vätska där det inte skulle finnas någon vätska och kallade in läkaren som också tittade länge och väl och till sist så sa läkaren att det tyvärr inte såg bra ut alls och vi gick in på hennes kontor och diskuterade vad som var fel. H*n hade vätskeansamlingar i buken och runt halsen, blodcirkulationen fungerade inte heller riktigt som den skulle och läkaren rekommenderade att vi avslutade graviditeten för h*n skulle aldrig överleva ändå.......

Så började det alltså...nu börjar vår kamp att ta oss igenom detta....vi har bland annat ett kuratorsbesök framför oss där vi ska få se bilder på h*n.....

Oj detta blev inte en bra början men jag hoppas att andra inlägg kommer att bli mer positiva....och så klart en del negativa också...förväntar mig inte på något sätt att alltid kunna vara positiv...men nu vet ni läget just nu i alla fall!

Kramar i januarimörkret